16 feb 2011
Myter
Nej nej nej, Beson (och många, många andra).
Du skriver en recension som jag gillar starkt, men du avslutar med något som inte stämmer.
"Inget barn föds med stamning och orsaken visar sig härröra tillbaka till prinsens olyckliga och kärlekslösa barndom. Det sorgliga är att allt är sant och historiskt dokumenterat."
Trots ytterst lite forskning har man hittat ett stamningsgen. Söker du på "stuttering gene" hittar du massvis med länkar, t ex
http://www.nsastutter.org/stutteringInformation/Stuttering_Gene_Discovered_CNN_Report.html
och
http://www.stuttering-answers.com/Stuttering-Gene-Research.html
För mig kändes det skönt att läsa det. För det första att det visar att stamning inte är något psykiskt, utan helt enkelt ett medfött fel. För det andra känns det skönt att tala om det för föräldrarna som tror att barnets stamning orsakas av något som de har gjort (kittla, skillsmässa mm). Hade stamning berott på det, skulle då inte många fler stamma??? Nej, stamning är INTE föräldrarnas fel!!!
Att man är nervös, spänd mm är FÖLJDEN, inte ORSAKEN. Tänk dig själv att inte kunna säga ditt namn? Att kunna prata helt flytande tills, helt plötsligt, stamningen sätter i, medan du inte vet när den slår till? Däremot är stamning ett av få funktionsnedsättningar som DIREKT ökar eller minskar beroende på mottagaren, vilket innebär att det är enormt viktigt att alla vet hur man ska bete sig. Och det är förstås extra viktigt för föräldrar och andra familjemedlemmar samt skolpersonal, människor som är med barnen en stor del av deras vardag. Kunskap är A och O! Och där kommer stamningsföreningarna in. Vi har material och berättar gärna hur det är att stamma. Mer på www.stamning.se.
Det grundläggande är: var som vanligt och var respektfull. Behåll ögonkontakt, fyll inte i, kom inte med välmenande men ack så störande råd typ "ta ett djupt andetag" eller "ta det bara lugnt". Hade det varit så enkelt, hade vi väl slutat för länge sedan?Lyssna på DET vi säger, inte HUR vi säger det. Och varför inte fråga?
Men vi har också en del av ansvaret. För om vi inte pratar om stamning, om vi inte ens vågar ta ordet stamning i munnen, om vi skäms för vår stamning, hur kan vi då förvänta oss att andra gör det rätta och se oss som vi är: fullvärdiga, starka och trevliga människor, med en fantastisk livserfarenhet som få andra har.
Du skriver en recension som jag gillar starkt, men du avslutar med något som inte stämmer.
"Inget barn föds med stamning och orsaken visar sig härröra tillbaka till prinsens olyckliga och kärlekslösa barndom. Det sorgliga är att allt är sant och historiskt dokumenterat."
Trots ytterst lite forskning har man hittat ett stamningsgen. Söker du på "stuttering gene" hittar du massvis med länkar, t ex
http://www.nsastutter.org/stutteringInformation/Stuttering_Gene_Discovered_CNN_Report.html
och
http://www.stuttering-answers.com/Stuttering-Gene-Research.html
För mig kändes det skönt att läsa det. För det första att det visar att stamning inte är något psykiskt, utan helt enkelt ett medfött fel. För det andra känns det skönt att tala om det för föräldrarna som tror att barnets stamning orsakas av något som de har gjort (kittla, skillsmässa mm). Hade stamning berott på det, skulle då inte många fler stamma??? Nej, stamning är INTE föräldrarnas fel!!!
Att man är nervös, spänd mm är FÖLJDEN, inte ORSAKEN. Tänk dig själv att inte kunna säga ditt namn? Att kunna prata helt flytande tills, helt plötsligt, stamningen sätter i, medan du inte vet när den slår till? Däremot är stamning ett av få funktionsnedsättningar som DIREKT ökar eller minskar beroende på mottagaren, vilket innebär att det är enormt viktigt att alla vet hur man ska bete sig. Och det är förstås extra viktigt för föräldrar och andra familjemedlemmar samt skolpersonal, människor som är med barnen en stor del av deras vardag. Kunskap är A och O! Och där kommer stamningsföreningarna in. Vi har material och berättar gärna hur det är att stamma. Mer på www.stamning.se.
Det grundläggande är: var som vanligt och var respektfull. Behåll ögonkontakt, fyll inte i, kom inte med välmenande men ack så störande råd typ "ta ett djupt andetag" eller "ta det bara lugnt". Hade det varit så enkelt, hade vi väl slutat för länge sedan?Lyssna på DET vi säger, inte HUR vi säger det. Och varför inte fråga?
Men vi har också en del av ansvaret. För om vi inte pratar om stamning, om vi inte ens vågar ta ordet stamning i munnen, om vi skäms för vår stamning, hur kan vi då förvänta oss att andra gör det rätta och se oss som vi är: fullvärdiga, starka och trevliga människor, med en fantastisk livserfarenhet som få andra har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar