Ett tal som berördes

Musikskolan var stängningshotad. Som musikant i musikkåren som inte skulle överleva utan tillskott av härliga ungdomar från musikskolan var det ett tungt besked. Men som person som haft musiken som livlina, bokstavligen, var det en stor sorg. Tänk dessa ungdomar som, precis som jag, blir mobbade, men som i gruppen får känna sig viktig. Dessa ungdomar som inte kan uttrycka sig, kan visa glädje, sorg och ilskan i musiken. Ungdomar som känner sig i vägen kan här känna att de är viktiga, sedda. Man måste öva. Man får inte svika varandra. Man hänger inte på gatan. Man får ett mål i livet. Hade jag inte haft musiken, hade jag inte funnits idag. Då hade min tystnad blivit total. Nu hade jag istället fem olika band att öva i under veckan med spelningar på helgerna. Tunga steg till skolan blev lätta steg med saxofonen i handen.

Så när jag fick frågan om jag ville säga några ord under manifestationen sa jag naturligtvis direkt ja. Utan att tänka på konsekvenserna. Som vanligt… Jag är idag van vid att prata. Med lärare, elever, sjukvårdspersonal, politiker på nationell och internationell nivå. På stora internationella kongresser. Men… alltid om stamning och alltid till folk som hade bjudit in mig. Nu fick jag ge ett brandtal, med ett betydelsefullt antal invånare som lyssnare, tre ledande politiker bakom mig. Många känner till min stamning då jag ofta finns med i media. Men få vet hur djupgående konsekvenser den haft för mig. Och nu skulle jag berätta. Om musiken, min stamning men även om följderna av att inte satsa på barnen. Det jag sa kunde betyda ett stöd från publiken, men att dörren till ett fortsatt arbete inom kommunen en gång för alla skulle stängas pga kritiken jag riktade. Att direkt säga att man lät barnen betala räkningen för felsatsningar kunde även gå ut över familjeföretaget. Att använda ord som att inte vilja leva mer kunde skrämma både barn och föräldrar. Hur skulle jag stamma mig igenom detta, med mikrofon i handen, en arg skara politiker bakom mig, flera hundra förväntansfulla invånare framför mig, en spotlight och en fotograf.

Jag var rädd. Livrädd. Och blev sista talaren. Att hjärtat kunde banka så snabbt och så högt, utan att hoppa ur eller gå sönder, kunde jag aldrig tro. När min tur var kommen gick jag fram med tunga steg, för jag var den enda som visste vad jag ville säga och vad konsekvenserna kunde bli. Väl uppe fick jag se allas blickar och började med de orden som föregående talare avslutade med: musiken är livet. Nu fick det bära eller brista. Jag talade utan anteckningar. Med hjärtat och inte med förstånd. Med eld och inte med stamning. Visst, några stammande ord kom fram, men plötsligt var min stamning inte viktigt. Den var viktig för budskapet, ja, till och med avgörande, men min rädsla för följderna av mitt tal var miljoner gånger större. Så det gick bra. Orden tog skruv. Applåderna verkade aldrig sina. Visslingarna och glada tillropen likaså. Kramarna från kända och även helt okända människor värmde. Tidningarna nämnde mig som den mest inspirerande talare. Kommunen låter musikskolan vara kvar.

Men ingen vet vad talet kostade mig. Mitt jobb, min blottade själ, min talrädsla. Men det man satsar på barnen får man tillbaka. Med ränta. Jag kanske får ett jobb just på grund av mitt brinnande intresse för barn och min kämpaglöd. Min själ glöder när jag hör musiken klinga. Min talrädsla blir mindre ju mer jag utsätter mig för det jag är rädd för. Och det spelar ingen roll heller. Fick ett underbart SMS på kvällen från en mamma som gav mig ett leende som varade hela kvällen: ”min son kom hem och spelade i en hel timme, lycklig och stolt som han var”. Jag är lycklig. Jag är stolt. Över alla som kämpat. Över alla som lyssnat. Vi vann. Barnen vann. Nu hoppas jag att det inte slutar med musikskolan, för situationen är tuff för ALLA barn pga besparingskrav, inte minst barn med speciella behov. Spara inte på barnen. Investera i dem istället!!! Trygga barn blir trygga vuxna. Och det vinner vi alla på.


Och min stamning? Äsch. Jag stammar och det är ok, för det jag säger är värt att upprepas.